Castlevania
Konsol: Nintendo 8-Bit | Genre: Action | Spelare: 1 | Utvecklare: Konami | Utgivare: Konami | 1988-12-19

Introt till Castlevania varar inte mycket längre än fem sekunder, men det är ändå tillräckligt för att sätta ton på det äventyr vi står inför: kämpen Simon Belmont knatar fram mot entrén till Draculas slott och blickar målmedvetet upp mot det torn där Greven i egen hög person har sitt tillhåll, akompanjerat av en melodisnutt som bäst kan beskrivas som ”skum” eller ”dunkel”. Det bleka månskenet och siluetten av ett par fladdermöss som oroligt kretsar i himlavalvet bidrar till denna lilla men stämningsfulla scen.

 

Och det är just stämning som Castlevania handlar om, mer än något annat. En stor dos stämning. Även om grafiken i dagens mått mätta kanske kan beskrivas som ”enkel”, så lyckas det nergångna slott som målas upp för oss – med alla dess källargångar, tortyrkammare, murgrönsklädda fasader och halvraserade statyer – förmedla lika delar något gammalt och unket som något vackert och förföriskt. Suggestiv är ett ord som gärna används när omgivningarna i Castlevania ska beskrivas. Det är ett ganska luddigt begrepp och några av de ord som dyker upp när jag slår i min synonymbok är fantasieggande, starkt påverkande, förledande och lockande.

 

castlevania_gate

 

JAMES BANANA
Frågan är dock vad Castlevania hade varit utan musiken. Fortfarande vackert för ögat förvisso, men mycket av den omdiskuterade stämningen skulle nog gå förlorad; musiken är nämligen spelets starkaste komponent. Den är inte bara stämningsfull och bitvis skrämmande – den är också oerhört bra. Var och en av de sex banorna som Draculas slott är indelat i har tillägnats en unik melodi, och var och en av dessa – möjligen med undantag för fjärde banans minimalistiska tema – biter sig fast i ens medvetande. När man talar om ”bitpop” så nämns ofta Mega Man II och dess musikslingor som främsta exempel, tätt följt av Castlevania. Själv skulle jag dock välja att kasta om platserna, för Castlevania har i mitt tycke den allra bästa musiken som ett spel till Nintendos första konsol kan erbjuda. Med tanke på hur mansdominerad spelbranschen är så känns det värt att nämna att det faktiskt är en kvinna som står bakom tonerna till Castlevania, även om man inte kunde gissa det då hon i spelets eftertexter valt att gå under pseudonymen ”James Banana”.

 

Men än så länge befinner vi oss fortfarande vid slottets entré. Simon, som vår hjälte alltså heter, är i likhet med 80-talsikonen Indiana Jones utrustad med en piska som främsta vapen. Under promenadens gång kan man även plocka upp extravapen såsom yxor, heligt vatten, dolkar och bumeranger. Användandet av dessa är begränsat till hur många hjärtan man har samlat på sig. Hjärtan, i sin tur, får man märkligt nog genom att piska sönder stearinljus som är placerade lite varstans i Draculas fäste.

 

Annat man kan få genom att piska sönder ljus är pengasäckar, men till skillnad från senare delar i serien så finns det ingen handelsman hos vilken man har möjligheten att spendera sina pengar, utan det enda man får utav dessa är poäng. Poäng får man i övrigt genom att hitta gömda skatter; ibland genom att piska sönder väggar, andra gånger genom att stå eller knäböja på särskilda, ofta lite svåråtkomliga platser. Samlandet av poäng är ganska meningslöst och egentligen bara en kvarleva från en tid då jakten på highscore var själva syftet med spelandet, men att leta gömda skatter är ändå en lite kul grej. Försök att hitta påskön-statyetten den som kan!

 

castlevania_bana3

 

MÖTET MED DÖDEN
I slutet på varje bana finns – överraskande nog – en boss man måste förgöra för att komma vidare. I Castlevania huserar en hel del minnesvärda sådana som Medusa, mumietvillingarna, Liemannen och inte minst Dracula i egen hög person, som visar sig besitta större makter än vid första anblick… I övrigt konfronteras man med benkastande skelett, fladdermöss, korpar, puckelryggar, levande rustningar, zombies och så vidare – med andra ord allting som kan tänkas lura i skuggorna i en gammal fallfärdig borg.

 

Svårighetsgraden i Castlevania är relativt hög och överlag väl balanserad, med ett undantag: Liemannen. Eller ”Döden” kanske är ett mer träffande smeknamn i sammanhanget. Där tar det nämligen stopp för Simon, i ett drapererat rum i slutet på näst sista banan. De flesta som spelar Castlevania fastnar hos Liemannen, veka själar ger upp och får aldrig se Draculas torn, annat än på avstånd i introt och på ett par utvalda ställen under äventyrets gång. Men med mycket skicklighet, en massa bumeranger och en nypa tur går det faktiskt att rå sig på honom. Ge inte upp!

 

Simons svaga sida är att han inte är särskilt rörlig av sig. Till skillnad från exempelvis en viss mustaschprydd rörmokare kan han inte ändra riktning väl uppe i luften, utan hoppar i en bestämd båge. Detta och det faktum att han slungas bakåt vid varje träff från en fiende, gör att vissa passager med mycket fallgropar kombinerat med fiender kan bli besvärliga. Men å andra sidan, hur utmanande hade Castlevania varit om Simon haft samma rörliga egenskaper som Mario?

 

Castlevania_liemannen

 

RAKA BUD
Innan jag låter ridån gå igen för den här recensionen vill jag utfärda en liten varning: För dig som har spelat senare delar i serien, i synnerhet titlarna som följt efter 1997 års Castlevania: Symphony Of The Night, så vill jag bara betona att Castlevania är ett rakt igenom linjärt spel. Det fria utforskandet och Metroidupplägget från senare delar i serien är ännu inte introducerat. Nej, här är det raka bud som gäller, mer action och mindre utforskande. På gott och ont får man väl säga, beroende på ens preferenser.

 

Men hur man än ställer sig i frågan så är det svårt att förneka Castlevanias charm, de fint detaljerade omgivningarna och det oslagbara soundtracket. Simon må vara lite seg i motoriken och att springa kommer honom knappast för, men med tanke på hur mycket otyg han konfronteras med på vandringen mot Draculas torn så är det lika bra att spara på krafterna. Inte minst inför mötet med Liemannen, som blir något av ett eldsprov. Har man förmågan att ta sig förbi honom så har man också vad som krävs för att få vampyrblodet att flyta.

 

8
/ 10
Mycket bra

Musiken i sig gör det värt att spela Castlevania.

+ Trots den begränsade grafiken så lyckas man måla upp ett fantasieggande slott
+ Musikslingorna är odödliga
- Simon är inte direkt snabb i sitt första äventyr
– Som ofta med spel från den här tiden så hade det inte skadat med ytterligare ett par banor

Författare: Ludde Nordenskjöld
Publicerat den 4 november, 2013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


3 × nio =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>