Mega Man
Konsol: Nintendo 8-Bit | Genre: Action | Spelare: 1 | Utvecklare: Capcom | Utgivare: Capcom | 1989-12-13

Till NES släpptes inte mindre än sex Mega Man-spel, som alla är närmast snarlika varandra vad gäller spelmekanik och upplägg. Vad som tillkommit från del till del är nya banor och fler funktioner. Således är det allra första spelet i serien också det mest basic. Kort och gott handlar det om att hoppa och skjuta, hoppa och skjuta sig fram igenom sex futuristiska banor, tills man besegrat respektive boss och övertagit deras specialförmågor. När alla bossar är ur vägen beger man sig till Dr. Wilys fäste för att i slutändan ställas öga mot öga med upphovsmannen till hela dramat.

 

Dr. Wily jobbade en gång för inte så länge sedan som assistent till vetenskapsmannen Dr. Light med att framställa sju arbetarrobotar, alla med unika specialförmågor. Men när projektet var färdigt och robotarna klara att sättas i praktik slog något slint i skallen på Dr. Wily (läs: maktbegär) och han vände sig mot sin kollega och programmerade om robotarna till mördarmaskiner – alla utom en som var för avancerad att kunna manipuleras. Nämligen – ja, ni kan nog själva lista ut vem. Nu är det alltså upp till detta lilla blåa tekniska underverk att sätta stopp för Wily och hans fortsatta planer att erövra världen. Och det är ingen enkel uppgift, men är ens precisionsförmåga slipad och ens vilja stark så ska det nog gå vägen.

 

Mega Man 1 - Bomb Man--article_image

MOSTEROPOLIS

Mega Man är ett plattformspel av den klassiska sorten. Tänk Super Mario Bros. men byt ut rörmokaren mot en liten robot med inbyggd kanon i armen, och byt ut Svampriket mot Monsteropolis; en futuristisk värld som känns tagen ur någon sci fi-rulle från 60- eller 70-tal. Var och en av de sex banorna man skjuter sig igenom i Mega Man har sitt unika utseende och atmosfär, som alla är baserade på bossen som basar över respektive område. I Firemans bana, för att dra ett exempel, flödar lavan och i Elecmans bana är risken att drabbas av elchock stor.

 

Vad som skiljer Mega Man från andra plattformspel är att man redan från start kan välja i vilken ordning man vill ta sig an banorna och deras respektive härskare. Och det är inte utan anledning. Som tidigare nämnt övertar man bossarnas specialattacker när de är besegrade, och olika vapen fungerar olika bra på olika bossar. Elecmans vapen, Electro beams, tar till exempel ut Iceman med endast tre attacker, och har man Icemans vapen blir fighten med Fireman rena barnleken, och så vidare. Givetvis går det att klara bossarna i vilken ordning man önskar, men vill man göra det enkelt för sig är det fördelaktigt att lista ut vem som är svag för vilket vapen. Detta tillför en smula strategi till ett annars renodlat actionspel utan krusiduller.

 

Eller förresten – det finns faktiskt ytterligare ett avvikande element i Mega Man. Den så kallade magnetstrålen. Magnetstålen är inget vapen utan ett hjälpmedel med vilket man kan bygga egna plattformar i luften, något som blir ett måste om man ska ta sig förbi vissa passager i Dr. Willys banor framåt slutet av spelet. Magnetstålen tilldelas man inte genom att besegra någon boss, utan den finns gömd på Elecmans bana bakom tre tunga block, som bara går att flytta på om man besitter Gutsmans muskelkrafter. Missar man att ta magnetstrålen får man således problem i senare banor, men man kan alltid gå tillbaka och hämta den, den ligger där den ligger.

 

stage select

 

MEGA MAN VS. MARIO
Utöver ovan nämnda utsvävningar är det alltså ett renodlat actionspel vi har att göra med, där uppgiften är att ta sig från punkt A till B med så mycket kvar i kraftmätaren som möjligt. Vikten ligger på plattformshoppande. Precision är ett ord som ofta dyker upp när gameplayet i Mega Man ska redogöras för. Det gäller att ha stor precision när man hoppar från den ena plattformen till den andra, samtidigt som man undviker vinande kulor och energiska humanoider av diverse sorter och storlekar. Annars väntar med stor sannolikhet ett golv av spikar, eller en bottenlös avgrund. Som tur är Mega Man konstruerad med stor fingerkänslighet, och minsta lilla knapptryckning reagerar han på. Kontrollen i Mega Man är inte bara bra, den är pixelexakt! Mario må vara känd som spelkontrollens ideal, men frågan är om inte Mega Man är strået vassare. Han springer visserligen inte lika fort som sin köttsliga broder, och gravitationslagen verkar mer tydligt på honom – vilket blir logiskt med tanke på att han ju faktiskt är en robot – men när det kommer till ren reaktionsförmåga följer han minsta vink.

 

Något annat som Mega Man har till sin fördel är en viss coolhetsfaktor. Han är liten, blå, han har ett oproportionerligt stort huvud med ett detaljfattigt men på samma gång uttrycksfullt ansikte, han kan skjuta med armen och han ser ut som han medverkar i någon hårdkokt actionfilm när han hoppar. Han rör sig fram genom Monsteropolis – med Dr. Willy och hans galenskap i sikte – på ett nonchalant och samtidigt målmedvetet vis, som bara en robot kan. Känns Mario lite löjlig? Barnslig rent utav? Då finns Mega Man här för dig. Att kontrollera Mega Man får nämligen även spelaren att känna sig lite cool, det går inte att förneka. Det är något stilfullt över honom och den värld han rör sig igenom, något som Mario aldrig kunnat mäta sig med.

 

En bidragande faktor är förstås musiken. Mega Man heter Rock Man i Japan, och det är inte för intet. ”Rock” syftar i det här fallet inte till ”stor sten” som man skulle kunna tro, utan till ”Rock” som i ”Rock n Roll”. Det säger lite om utvecklarnas ambitioner när de satte samman soundtracket till Mega Man. Även om det är tonerna till andra delen i serien som allt som oftast refereras till när man talar om ”bitpop”, så är även musiken i första spelet klart minnesvärd med distinkta och lite egna melodier som tenderar att fastna i skallen på en.

 

Mega Man 1 - Ice Man--article_image

 

ARKADACTION
Mega Man var ursprungligen tänkt som ett arkadspel, och det märks inte minst på spelets längd – eller snarare korthet. De övriga delarna i serien har åtta bossar att erbjuda innan man ställs inför Dr. Wilys borg; originalet har bara sex. Det är aningen snålt tilltaget, och när man en gång har klurat ut ordningen i vilken dessa ska tas, då känns vägen till Dr. Wily rätt snabbt överstökad. Men fortfarande utmanande, i synnerhet de senare banorna.

 

Överlag är det ett ovanligt bra balanserat första spel med några egna idéer, minnesvärda bossfighter och framför allt mycket stil. Hardcore, precision och bitpop är tre termer som förknippas med Mega man-serien, och i den allra första delen finns alla dessa ingredienser representerade. Det är en något avskalad upplevelse men skrapar man lite på ytan så finns ett djup i gameplayet som få spel i samma genre och från samma era kan mäta sig med. Det skulle möjligen vara Super Mario då, men hur cool är egentligen han?

 

8
/ 10
Mycket bra
Mario må vara känd som spelkontrollens ideal, men frågan är om inte Mega Man är strået vassare.
+ Kontrollen är pixelexakt

Författare: Ludde Nordenskjöld
Publicerat den 5 december, 2013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 3 = sex

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>