SEC Nintendo Center

 

Få butiker har betytt så mycket för mig som SEC Nintendo Center. Under ett par år mot slutet av 80-talet och början av 90-talet var jag där åtminstone ett par gånger i veckan, ibland ännu oftare. Medan andra gick till fritidsgården eller fotbollsträningen efter skolan brukade jag och min klasskompis Roger ta tunnelbanan in till stan och S:t Eriksplan, där butiken låg. Det var egentligen inte särskilt stort, men hyllorna var sprängfyllda till bristningsgränsen med spel och tillbehör i form av Zapper-pistoler och arkadjoysticks. Bäst av allt var det exklusiva spelrummet, beläget uppför en smal och brant trappa bakom disken. Rummet inhyste inte mindre än ett halvt dussin demoställ där man kunde provspela de senaste titlarna, inklusive spel som ännu inte släppts på den svenska marknaden. Vi mejade ner banditer i Gun. Smoke, begav oss ut på äventyr i Draculas slott med Castlevania och tävlade om guldpokalen i Pro-Am Racing. Butikens existens var en skänk från ovan för två osnutna tolvåringar med kli i fingrarna men utan mycket till kapital att röra sig med.

 

Ofta när jag gått förbi SEC Nintendo Centers gamla lokaler på senare år har jag undrat vad som blev av butiken. Söker man på nätet får man knappt upp några träffar. Inte förrän på RetroGathering 2011, en retrospelsmässa som hölls i Alviks medborgarhus i Stockholm, fick jag svar på några av mina frågor. I den årliga panelen, som på sedvanligt vis innehöll ett halvt dussin profiler och pionjärer inom spelbranschen, fanns Sven-Erik Carlsson representerad, grundare av SEC Nintendo Center. Jag parkerade mig ivrigt i en av de främre raderna, men när jag upptäckte att högtalarna som var kopplade till mikrofonen fanns placerade längst bak i salen förflyttade jag mig snabbt till sista raden. Jag hade nämligen med mig en liten diktafon för detta specifika tillfälle. Tanken var att spela in det Sven-Erik hade att berätta för att sedan ta det med mig hem och skriva den artikel jag nu är i färd med – tre år senare än planerat.

 

Sven-Erik Carlsson, sittande mellan speljournalisten och författaren Ana Valdes och en kille från Electronic Arts, inledde med att framhäva hur överraskad han blivit över erbjudandet att delta på tillställningen, eftersom han inte haft något att göra med spelbranchen på minst tio år. Därefter berättade han historien om SEC Nintendo Center från början till slut – en redogörelse som klockade in på cirka sju minuter. Det är med andra ord ingen detaljerad djupdykning i butikens historia, men väl en berättelse i stora drag, och det är mer information än vad som funnits tillgängligt förut. Några luckor har jag fyllt i med research på annat håll samt egna minnen.

SEC_reklamfrånNintendomag
BODILS VIDEO OCH MÖTET MED BERGSALA
Historien tar sin början på en konferensresa till Åland 1987. På båten hittar Sven-Erik en arkadmaskin med Super Mario Bros., bakom vars spakar han spenderar de följande 6-7 timmarna. Väl tillbaka i Stockholm vill han spela vidare och ser sig om efter ett ställe att hyra ett Nintendo, utan framgång. Det enda som finns är Stor & Liten men där kan man endast köpa spelen. Så småningom får Sven-Erik nys om Bodils Video ute i Huddinge som faktiskt hyr ut. Varje fredag efter jobbet tar han sig således ut till Huddinge för att hyra ett Nintendo, och varje söndag åker han för att lämna igen det. På så vis håller han på i några månader.

 

Det är någon gång under den perioden som idén växer fram hos honom. Han ser potentialen för Nintendo i Sverige, som ännu inte riktigt har slagit rot, och bristen på ställen som hyr ut är ett hål att fylla igen. Han hör av sig till Lars Jarhamn på Bergsala, Nintendos generalagenter i Sverige, och bokar tid för att presentera sin idé. Det blir ett ganska ofokuserat möte då Lars samtidigt har fullt upp med att spela det nyss släppta Ice Hockey, men i slutändan är han ändå tillmötesgående och stöttar idén. Dock vill han inte att stället ska heta enbart Nintendo Center, som är Sven-Eriks förslag, därav S-E-C som i initialerna i Sven-Eriks namn.

 

DEN ENDA RENODLADE TV-SPELSBUTIKEN
SEC Nintendo Center slår upp sina dörrar på S:t Eriksgatan 82 i Stockholm lagom till påsken 1988. I början har de försäljning av Game & Watch, Nintendo 8-bitars samt uthyrning av det senare. Det är en ganska torftig butik, men den drar snabbt till sig en växande skara trogna stamkunder. Sven-Erik och hans partner och kompanjon, Tina, får agera både fritidsledare och psykologer. De lyssnar på folk som gråter och berättar sina livs historier, folk som inte har råd att köpa mjölk för att de köper spel för alla sina pengar.

 

Affärsmässigt visar det sig vara en ganska hård bransch de gett sig in i. Förutom konkurrensen från Stor & Liten, Åhléns och senare även TV-spelsbörsen på Klarabergsvägen i city, är marginalerna för sålda spel små, dessutom tillämpar Bergsala s.k. tilldelning, vilket går ut på att varje butik bara får så och så många exemplar av varje enskild titel vid releasen. Vad som försvårar saken ytterligare är att om man inte tar in sin andel av de sämre titlarna, får man heller inte lika många exemplar av de som är bra. Bergsala har på den här tiden monopol på Nintendo i Sverige och kan bete sig lite hursomhelst.

 

Till SEC Nintendo Centers fördel är de den enda renodlade TV-spelsbutiken i Stockholm på den här tiden – låt säga i hela Sverige tills motsatsen är bevisad – och definitivt den enda renodlade Nintendobutiken. Tillströmningen av kunder ökar allt eftersom Nintendos popularitet i Sverige växer. Toppen nås 1991, när det svårt försenade och hett efterlängtade Super Mario Bros. 3 slutligen radas upp på hyllorna bakom disken. Sven-Erik minns den dagen som höjdpunkten i butikens historia. ”Vi bara lassade ut spel!” säger han med inlevelse.

 

BÖRJAN PÅ SLUTET
Men sämre tider skulle komma. I slutet av 1992 ändrades den svenska valutan från fast till rörlig kurs med resultatet att kronan tappade i värde och spelpriserna gick upp markant. Från standardpriserna på 298:- till 364:- var det inte ovanligt att en NES-kassett nu kostade uppåt 600 kronor. Inte lika många hade råd att upprätthålla sitt spelintresse med nya titlar. SEC Nintendo Center började, sitt namn till trots, att så smått ta in andra märken för att bredda utbudet, däribland SEGA och Neo Geo, och importerade även lite på egen hand. Utöver det öppnade de en egen 071-linje för spelsupport dit folk som kört fast i spel typ Zelda eller Shadowgate kunde ringa in och få hjälp, men eftersom Bergsalas egen Nintendoklubb redan hade en sådan linje gick det inget vidare. Ett annat sätt att visa framfötterna var jippon, vilket SEC Nintendo Center jobbade aktivt med under hela sin livstid. Med Family Fun Fitness, en sorts spelmatta man skulle hoppa på istället för att använda handkontrollen, åkte de runt till olika evenemang och ordnade tävlingar. På Fryshuset under Vattenfestivalen byggdes ett tält upp med en hel spelhall där man kunde provspela och köpa spel.

 

1993 flyttade SEC Nintendo Center – av skäl som Sven-Erik inte gick in på i sin redogörelse men som nog kan antas handlade om butikens ekonomi – från innerstan ut till Täby Centrum. Ett par år efter flytten bytte man namn till Games Are Us (har inget att göra med den amerikanska leksaksjätten Toys Are Us) och gick nu in i PC-spelmarknaden och sålde i princip allt inom TV- och dataspel. Detta fortgick fram till 1999, då butiken köptes upp av den amerikanska kedjan GAME som öppnade sin allra första svenska butik på platsen. I dagsläget har GAME 36 butiker i landet.

 

Men vad hände med SEC Nintendo Centers gamla lokaler på S:t Eriksplan? Där har numera gitarrspecialisten flyttat in sin verksamhet. Där spelen en gång stod uppradade hänger nu gitarrer av allehanda slag, och istället för tolvåringar med nördig uppsyn frekventeras butiken av rockerskillar med solglasögon, motorcykeljackor och ringar i öronen. Riktar man blicken bakom disken går det att skymta trappan som leder upp till det forna spelrummet, rummet där Roger och jag spelade så det ömmade i tummarna. Jag kan fortfarande höra Tinas röst eka i huvudet efter alla dessa år: ”Det här är en butik, inte någon spelhall!”

 

SEC2

2 reaktioner på ”SEC Nintendo Center

  1. Riktigt bra skrivet! Tack för denna inblick i en bit, för mig, okänd Nintendohistoria!

    1. Tack, kul att du gillade artikeln Cleefuzz!

      Jag tänkte passa på att efterlysa BILDER FRÅN BUTIKEN, det vore väldigt kul om någon satt på ett eller flera foton som den vill dela med sig av!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


åtta − = 2

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>